Legacylinjen Pt. 5 - "Maura-huset"

forts av pt 4, som beskrev den första delen av Drake McGaws liv.

Det var ett stort hus, minst 7 sovrum och hela 4 rum till umgänge av olika typer. Det hade kostat, men Drake gav alltid Maura precis vad hon ville ha, utan undantag. Drake var ensam och fyllde sitt liv med jobb, och steg snart i graderna som polis. Men han förblev ensam.

En sen kväll befann han sig på en bar flirtandes med en kvinna som visade sig vara prostituerad. Det var början till en ny tid för Drake. Han dränkte sin sorg med kvinnor, betalda och obetalda, men förblev tom inombords. Lika tom som Maura-huset.

Efter några år spenderade på det här viset började Drake bli till åren, och på något vis lyckades han dra till sig kvinnor ändå. Men så en dag förändrades mycket. Hans trädgårdsmästarinna, Emmy, som han haft en affär med, sökte upp honom för att berätta att hon var med barn. Drake blev överlycklig. Barn, som han längtat efter. En familj. Han friade till den mycket unga Emmy, och de hann gifta sig inan barnet föddes.

Han var inte en särskilt bra make, inte egentligen. Med en önskan om att det skulle vara hans Maura som var med barn, och inte Emmy, lät han sin fru inte ändra någonting av det som Maura bestämt i huset. Allt som påminde om henne skulle vara kvar, till Emmys förtret.

Efter en tid föddes deras son Edward McGaw, och Drake älskade sin son oerhört, trots att de hade så lite gemensamt, och lät honom få så gott som vad han ville.
Men tiden med sin son blev kort. Inte alls särskilt gammal fick Drake en hjärtinfarkt och avled när Edward var tio år gammal.

Efter detta leds Huvudlinjen inom min legacy av Edward McGaw, men han är ännu för liten för att få ett eget inlägg, och Pt. 6 av Legacyhistorien kommer därför att handla om Theodora, Drake's äldre syster, dotter till Tyisha.
Pt. 6, Stolthet och sånt.

Legacylinjen Pt. 4 Far och son

Generation fyra

Drake McGaw var son till Tyisha Mcgaw och hennes andra pojkvän Andrew Fancey. Yngst av syskonen och kusinerna, och den enda pojken, fick Drake enorma krav på sig redan från början. Hans pappa hyllade sig själv som den enda riktiga mannen i familjen - han hade ju fått en son.
Övertygad om att hans son skulle bli något stort, och vara en riktig man, precis som sin far, överöste han Drake med pojkleksaker, leksaksvapen, sportartiklar etc.

Men Drake trivdes bäst med att leka med sina systrar Darla och Theodoras leksaker, han tyckte om att läsa sagor och hjälpa sin farmor i trädgården, och Andrews åsikt om sin son sjönk ju äldre pojken blev.
Drake var aldrig särskilt duktig i skolan, och han hade aldrig särskilt många vänner, men han försökte så gott han kunde. Problemet var bara att det bästa Drake kunde, inte var tillräckligt bra för Andrew.

När han blev äldre slutade Drake bry sig lika mycket om vad hans pappa tyckte. Vad spelade det någon roll, tänkte han, när det ändå aldrig räckte? Han fick en flickvän, Amber, och hon utgick grunden för den stora klyftan som till slut oundvikligen skapades mellan far och son. Andrew tyckte att hans son kunde få en bättre flicka, från en finare familj, vilket gjorde Drake arg. Andrew gick så långt som att betala Amber för att hålla sig borta från Drake, och ovänskapen var ett faktum.


Andrew dog i en bilolycka, och Drake vägrade gå på hans begravning, fortfarande arg.


Som vuxen gav sig Drake in på att bli polis.För en gångs skull hittade något han verkade ha fallenhet för, och han gjorde karriär snabbt.
Det var under ett projekt staden genomförde som Drake träffade Maura Kody. Hon sysslade lite smått med politisk lobbyverksamhet, och ljuv musik uppstod snabbt. Drake förlorade inte en sekund på att be henne flytta in hos honom, men det var Maura som fick fria, något sådant var Drake för blyg och för kär för.

De hann knappt vara gifta ett år, innan Drakes mor Tyisha dog, och lämnade efter sig halvfärdiga planer på att bygga nytt hus. Maura hoppade på de planerna med ivrig entusiasm, och paret flyttade in i en liten lägenhet över deras garage, medan de gamla huset revs. The House of a thousand sorrows, som Drake ibland tänkte på det som. Huset där den enda som varit lycklig var Tyisha och Chase.

Maura var på det hela taget en ytterst dominant kvinna. Hon gillade att vara överst när de hade sex, hon var den som fattade besluten i mataffären, och hon var definitivt den som bestämde när det gällde husbygget. Drake litade på hennes smak, även om han kanske tänkte att huset hon planerade var för stort för dem båda.

Som den familjesim Drake var, ville han ha barn. Men det Maura inte berättat för honom, var att hon led av ett ganska allvarligt och ärftligt hjärtfel. Hon borde inte skaffa barn, men det var inte något hon vågade berätta för Drake. Han skulle bli förkrossad, antog hon.

Långt innan huset stod klart fick Maura McGaw en hjärtattack en morgon när hon stod inne i badrummet. Det tog flera timmar innan Drake kom hem från jobbet, och vid det laget var det redan för sent. Drake tvingades begrava sin högt dyrkade hustru, och flytta in i ett hus där allt påminde honom om henne. Maura-huset. Ensam.

Next: Legacylinjen Pt. 5 Belong to Maura (forts av gen. 4)

Legacylinjen Pt. 3 "Girls just wanna have fun"

Generation 3.

Tyisha McGaw var på många sätt en stor besvikelse för sina föräldrar, Jewel och Chase McGaw. Hon var inte särskilt smart, och brydde inte sig inte särskilt mycket om någon eller någonting. Skola, vänner, hem, familj, inget spelade roll när det fanns sprit, nöjen och sex.

Eller nej, det var inte riktigt helt sant. Tyisha brydde sig faktiskt om en person, sin tvillingbror Solice. När han flyttade från familjehemmet, fann Tyisha sig i akut behov att aldrig vara hemma. Detta drev henne snabbt i armarna på man efter man, tills hon fastnade särskilt för den otroligt läckra Oliver Kearney.

Oliver var omtyckt av Chase och särskilt av Jewel, som alltid var redo att gilla fattiga unga män, av ren princip. Föräldrarnas tycke, resulterade dock i att Tyisha fann Oliver frånstötande, och under en middag (där Oliver tänkt fria), gjorde hon slut med honom.

Snabbt hittade hon kärlek hos familjens städare, Andrew Fancey, och de hade bara varit tillsammans i några veckor när Tyisha märkte att hon var med barn. Inte bara det, hon visste inte vems barnet var. Graviditeten fortskred och det blev dessutom uppenbart att Tyisha väntade tvillingar.

Två flickor föddes, och det visade sig vara Oliver som var far till barnet, till Andrews stora besvikelse. Theodora McGaw och Darla McGaw, ovänner från födelse till död, men mer om det sen.

Andrew Fancey tog sin roll som plastpappa på stort allvar, och han tyckte mycket om att leka med flickorna. Men det räckte inte. Lite mixtrande med p-pillren, och Tyisha väntade barn igen.
Den här gången blev det en liten Drake McGaw, och Andrew kunde inte ha varit stoltare. Snabbt hade han glömt bort att det fanns två flickor i huset också - vad var dem mot hans egen son.

Tyisha brydde sig aldrig särskilt mycket om sina barn. Visst skämde hon bort Theodora, men Drake och Darla lämnade hon vind för våg. Det där med att älska sina barn, var aldrig något hon riktigt fattade. Det viktigaste för henne var ändå alltid att festa.

Det var inte förrän Tyisha blev gammal som hon fick känna av konsekvenserna av sitt eget handlande. Theodora dog ung, Darla avskydde henne, hennes Andrew gick bort, och så småningom hennes älskade bror också.

Så nu till moralfrågan. Om man är gammal, trött, och inte har något mer att leva för, och väljer att svälja en burk sömnpiller med en hel del vodka - Är det då självmord?
Kanske, kanske inte, men Tyisha fick en ordentlig begravning ändå.

Next: Legacylinjen Pt. 4 Far och Son

Legacylinjen Pt. 2 "Jag och min stora käft"

Generation 2

Jewel Corav växte upp bland orättvisor. Efter hennes mammas död hade hon bara sin pappa Fabien Corav kvar, i ett hus som inte var mer än ett skjul, i ett av de fattigaste kvarteren, där tre mål mat om dagen var en lyx. Men Jewel led inte för det. Hon mindes inte att hon någonsin haft en mamma, så hon visste inte vad hon saknade.

Skolan skötte Jewel ordentligt, med många vänner, och ju äldre hon blev desto mer engagerad blev hon i skolans elevråd, och så småningom också i den riktiga politiken. Hennes hjärta slog för rättvisa och jämställdhet, men hon ansåg sig inte ha någon bra chans att slå sig fram bland den djungel av politiker som alltid samlas till stora städer.

Att vara svart fattig kvinna, något hon trodde skulle vara emot henne, visade sig ganska snabbt fungera för henne, och hon tog sig snabbt in i stadsfullmäktige, blev så småningom ordförande, och efter femton år i politikens underbara värld, blev Jewel vald till borgmästare i sin hemstad.

Med hjälp av pengarna hon drog in kunde hon och Fabien bygga ut huset litegrand. Det såg fortfarande hemskt ut, men det var lite mindre ruckel-känsla över det hela, och det såg mer och mer okej ut (även om de var tvungna att äta utomhus).

Kärlekslivet gick trögt för Jewel. Jag hade en brevbärare utvald åt henne, vid namn Nicholas, som var snygg och mörkhyad, men trots upprerpade försök vägrade han bli tillsammans med henne, och jag fick ta till en nödlösning. I hemlighet var Chase McGaw DJ på klubbarna runt i stan, men officiellt säger jag att han var forskningsassistent. Han var snygg, men tyvärr ljushyad.

De gifte sig fort, eftersom jag ville nå generation tre snabbt, och Jewel Corav blev Jewel McGaw.
Vaggvisan spelades, och Jewel var med barn. Det gick helt emot mina beräkningar när barnet skulle födas och visade sig ha duplicerats i Jewels mage. En flicka vid namn Tyisha McGaw och en pojke som fick namnet Solice McGaw.

När barnen blev äldre flyttade familjen in i ett nytt hus, pågrund utav en bugg. Officiellt var det för att pressen tråkade Solice (som för övrigt var homosexuell), och familjen behövde ett hus med bättre säkerhet. Solice vantruvdes i huset och flyttade ut så fort han blivit vuxen, och det var Tyisha som förde legacyn vidare.

Next: Legacylinjen Pt. 3 Girls just wanna have fun

Legacylinjen Pt 1. Huvudlinjen

Jag har under den tid jag spelat sims2, påbörjat runt fyra eller fem olika legacys.

Ingen av dem tog mig särskilt långt, som mest till tredje generationen, och de var tråkiga vanliga simmar utan riktig personlighet. Den legacy jag håller på med nu, och har hållit på med i ett år, var helt annorlunda. Det är viktigt med en intressant startsim.

Legacyn heter Enkelbiljett från Cuba, och min startsim, Fabien Corav (Generation 1), emigrerade från Cuba till USA, när han såg kommunismens baksida i och med Castros diktatur. Tveksam inför den amerikanska livsstilen fann han det svårt att integreras ordentligt, och ett liv som hemlös väntade honom från den stund han klev av skeppet.

Hans hem bestod den första tiden av en maläten gammal soffa som stod under ett visset gammalt träd. Fabien knegade på i karriärstegen för slöfock, inte för att han var en, utan för att det var så många steg som passade en person med knacklig engelska och dålig utbildning, att jag inte behövde ljuga ihop vad han sysslade med. Officiellt var han dock allra mest butiksbiträde i olika typer av affärer och andra ställen.

Efter en vecka (eftersom Fabien var en eXtreme-startsim, se www.legacychallenge.com), hade Fabien träffat på en hel del människor, men den jag valde till att bli moder till nästa generation var Opal McCarthy. Jag valde Opal av flera skäl. För det första var hon mörkhyad, och jag ville gärna hålla familjens hy så mörk som möjligt, så länge som möjligt. För det andra var hon snygg, och det finns så många fula townies som går omkring i simmarnas samhällen, så det skadar inte att börja familjen snygg. Så småningom blir alla fula, menar jag. För det tredje hade hon lite smått bohemiska kläder på sig, vilket passade Fabiens fru, eftersom jag officiellt sa att Opal också var hemlös.

Opal flyttade snabbt in, bytte efternamn när det kom en ring på hennes finger, och hennes mage började snart växa. Tragedin slog till (oväntat även för mig), och Opal dog bara en liten stund efter att hon fött Generation två. Lilla Jewel Corav fick börja sitt liv moderslös, och Fabien förblev singel sedan livet ut, även om jag lekte med idén att låta honom gifta om sig.

Allt som allt var Fabien en sim som jag aldrig riktigt kom nära inpå. Jag har svårt att lära känna simmarna om jag inte känt dem sedan de var barn. Hans förflutna förblev inhöljt i ett dunkel, och på något vis var det bra så. Det ger mig ju definitivt inspiration till när historien ska knytas ihop i den sista generationen.

Next: Legacylinjen Pt2. "Jag och min stora käft"

Cyrus & Sylvester - the beginning

Jag har tyvärr inga bilder kvar från Cyrus och Sylvesters början. De var bland de första simmar jag gjorde efter att jag installerat sims2 för första gången. Cyrus Celero var fattig och bodde i ett litet hus med sin mamma Leah, sin pappa Robert, sin bror Jeremiah, och sin lillasyster Tiffany. Sylvester Sorona bodde intill dem, var rik och delade en helmysig vind med sin syster Jane, där lillebror Typhus (snyggt namn va) inte fick komma upp. I huset fanns också det första buggiga objekt jag stötte på, föräldrarna Philip och Janice's säng, där man bara kunde sova på ena sidan.

Jag älskade Sylvester, avgudade honom och hans härliga guldgula hår, och det var hela tiden min plan att han och Cyrus skulle bli ett lyckligt par. Och eftersom jag själv är gud över pajmenyerna, blev det också så.

Kvarteret de bodde i hette Lake Lochinvar, och var ett kvarter där jag idkade tyranni och bestämde så fort de stackars små simmarna var föddam omedelbart vilke de skulle leva sina liva med, och där jag också hade den enda tiobarnsfamilj jag någonsin haft. Huset som Cyrus och Sylvester bodde i var mycket smalt, och opraktiskt på alla sätt, men ändå väldigt lättspelat.

De adopterade tillsammans fyra barn, en pojke som hette Cecil, och som också blev bög och gifte sig med en pojk som hette Christos Jacobi, och var ett av de där tio barnen. Deras enda son hette Christos Jr.

Efter Cecil kom tre flickor, Sarah Cecilia, och töserna Janice och Leah, som var döpta efter respektive mor till Sylvester och Cyrus.

Och varför skriver jag om detta, förutom för att återuppleva den där härliga tiden innan man hade lärt sig allt om att spela sims, och inte kunde bygga hus? Jo, jag har nämligen skrivit en alldeles fantastiskt bra dagbok (tycker jag själv) om dessa två på thesims.se, fast med stora förändringar, som blev klar nyligen, även om den inte är publicerad i sin helhet ännu. Den kommer så småningom också att finnas på den här bloggen, när jag får tid.

Det blir nog bra snart, av sofiaaasman (inloggning krävs)

Striptease av sims.

Jag har sedan ganska länge haft thesims2 till mobilen (spelet följde med när jag köpte ny mobil i november), och för varje gång jag spelar det tycker jag att det bara blir ännu tråkigare och mer meningslöst.

Det är verkligen ett riktigt tråkigt spel. Det går för det första inte att bestämma olika kläder på simmarna, utan man har ett tiotal förbestämda simmar att välja på, utav varje kön, och också ett tiotal namn att välja på. Man kan bara ha en sim, och om den skulle gifta sig, kommer maken/makan bara att stå still i köket, komma och gå när det är jobb, men annars bara finnas till för sociala interaktioner. Man kan inte bygga huset, det är redan förbestämt och efterhand att man jobbar kan man köpa nya tillbyggnader till huset. Det finns sex townies i området, som alla kommer och knackar på i en bestämt ordning, Ben först, Ian sist.

Det finns bara en enda karriärstege, och man blir befordrad genom att bli vän med de olika townisarna som är de som "kommer med jobbet".

Hela spelet är bestämt i förväg. Först kommer Ben. Sen kommer Penny och erbjuder jobb. När du fått detta får man veta att det finns möjlighet att lägga till ett vardagsrum, gör man detta kommer Penny och säger att det finns ännu ett jobb, när man fått detta kommer John... etc etc.
Det finns inget utrymme till variation, och inget oförutsett händer, förrutom att simmarna då och då sätter eld på spisen.

Men det allra värsta med thesims2 till mobilen är att man kan klara spelet. Det finns ett slut. Efter en tid (inte alls lång tid), har man 100/100 med alla grannar, högsta jobbet, alla färdigheter (som går jättefort att få), alla husuppgraderingar, och alla föremål. Så är det ju inte med thesims2 till PC, då ingen sim hinner klara allting, och det därför alltid finns något att göra med varje enskild sim.

Jag vet att till ett mobilspel kan man inte ha för många funktioner, för då skulle bara mycket bra mobiler klara av spelet. Men det här är bara löjligt. Det är som striptease. Allt av värde åker av, och man känner sig lite smått förnedrad å simmarnas vägnar. Magin är borta, och den nakna tråkiga grunden i spelet blottas.

... vilket ju i och för sig får mig att inse värdet av expansioner till ts2 till pc.

Att hålla en legacyberättelse intressant.

Jag har hållit på med samma legacy i ett helt år, men bara sex månader om man räknar den tid min dator faktiskt fungerat. Det är skitkul. För de oinvigda om inte vet vad legacy är, rekommenderat jag här länken.

För att sammanfatta: En legacy innebär att man i thesims2 gör en enda vuxen sim och flyttar in den på en tom stor tomt och aldrig fuskar och enbart låter simbarnen gifta sig med NPC, ospelbara simmar, i tio generationer. Jag har kommit till generation fem, en liten pojke som fick heta Edward.

Att spela en legacy är, faktiskt, inte alls särskilt svårt. Det är faktiskt väldigt enkelt. Problemet kommer om man vill göra en dagbok på ts.se. En dagbok är fel ord, men det är så det heter där. En berättelse då, med ett finare ord. Den går att läsas här: (Enkelbiljett till Cuba, inloggning krävs)

Om man gör en legacyberättelse måste man, precis när man gör vilken annan berättelse som helst, försöka hålla den intressant, vilket inte alltid går. Fem generationer har redan gått. Och det är en hel del simmar hittills, många idéer som redan förbrukats, och många historier som redan berättats. Jag har flera idéer till de fem generationer som är kvar, bland annat triangeldrama, fängelsevistelser, alkoholism, och självklart dödsfall. En legacy måste innehålla dödsfall, annars blir det för många överlevande som måste skaffa barn, vilket blir ännu fler överlevande etc etc, i all evinnerlighet. Men efter mycket klurande, hoppas jag kunnde begränsa generation fem (som består av tio simmar) till att inte producera mer än nio simmar i generation sex, vilka i sin tur kan få ner det till sex simmar i generation sju. Och därifrån borde jag kunna låta det växa tills generation nio.

Hoppas jag i alla fall. Annars kommer det bli på tok för många att spela med.